Det här vinet serverades hemma hos svärföräldrarna på en middag och det är något som jag kan tänka mig att köpa flera gånger. Jag tycker att då det i sig är ett ganska milt vin gör det verkligen inte något att servera det till mat som är riktigt smakrikt eller starkt, gärna grillat kött eller andra kötträtter, pasta eller ostbricka med vällagrade hårdostar. Men kanske på grund av den något milda smaken föll den inte sambon i smaken. Och jag måste hålla med om själv att det inte är som de Amaroneviner som vi brukar dricka hemma, men då det inte heller är ett Amaronevin är det inte riktigt ärligt att jämföra det med ett sådant heller.
Det här är ett ganska färgstark vin som ändå bara medför en lite medioker upplevelse. Jag tycker inte att den lämnar något över det ordinära men samtidigt är det inget fel på vinet – det är bara det att det inte har det där lilla extra. Det är ett enkelt vin, som kan serveras som vardagligt vin, men inte mycket mer. Dock det bra att servera ett vin som detta till mat som man vill ska lysa igenom lite mer.
Det är svårt att definiera både doft och smak – det är inget direkt som jag tycker sticker ut. Trots det gillar jag enkelheten och skulle mycket väl kunna köpa det igen. Det är en mycket enkel men ändå smakfull flaska som ser alldeles svart ut och sen med texten Ripassa Valpoliciella. Den är från 2007 vilket då stämmer bra med att druvorna legat och lagrats och nu börjar komma till försäljning.
Information på systembolaget.se på Zenato Ripassa
Nummer på systembolaget: 12324
Land: Italien
Distrikt: Valpolicella Classico
Alkoholhalt: 13,5 %
Färg: Tät, mörk, rödblå färg.
Doft: Kryddig, fruktig doft med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, kaffe, rosmarin och choklad.
Smak: Kryddig, fruktig smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, torkade örter och mörk choklad.
Pris: 179 kronor för 175 ml.
I Italien odlas över 2000 olika sorters druvor. Vilket innebär att den stora mångfalden av viner i Italien beror på de många olika druvsorterna. Bland de som ligger högst upp på listan av de viner som exporteras finns Merlot, som är en importerad druva ursprungligen. När det gäller de blå sorterna ligger Sangiovese, Barbera, Merlot, Negroamaro och Montepulciano högst på listan och det mest utbredda gröna druvorna är Cataratto, Trebbiano och Malvasia. När det gäller druvor från Valpolicella hittar vi de blå druvsorter: Corvina, Rondinella och Molinara. Dessa viner är oftast medelfylliga, ganska mjuka med toner av körsbär. I det vinet som vi bjöds på finns Corvina veronese (80 %), Rondinella (10 %) och Sangiovese (10 %).
DOC – Denominazione di Origine Controllata – innebär viner med kontrollerat ursprung. Det finns särskilda krav som påverkar tillåtna druvor, maximalt skördeuttag per hektar, alkoholhalt, metod för produktion etc. Ett DOC vin måste ha funnits i minst fem år innan det kan kvalificera sig för uppflyttning DOCG – Denominazione di Origine Controllata e Garantita där kraven för vinerna är detsamma som för DOC men vissa kriterier är strängare. För att ett vin från ett speciellt område ska få denna klassificering krävs det att det betraktas som en av regionens klassiker, och även att det har ett gott rykte. Alla viner med beteckningen DOC och DOCG måste fr.o.m 1990 genomgå kemiska analyser och godkännas. I dag finns 36 områden där vinerna kan betecknas DOCG och lite mer än 300 DOC. Ungefär en femtedel av allt vin som produceras i Italien säljs under någon av de båda kvalitetsvinsbeteckningarna.
Viner från Valpoliciella anses som Italiens förnämsta röda viner, speciellt Amaronevinerna men härifrån kommer även Ripassovinerna som då får jäsa ytterligare en gång till tillsammans med jästresterna från Amaronevinet, en metod som uppfanns av vinfirman Masi (Masi ligger i Garagagno, där jag och sambon var på vinresa i september). Distriktet Valpolicella, ligger precis norr om staden Verona, i närheten av Gardasjön. Zenato ligger nära Gardasjön, vid byn Peschiera, 2,5 mil väster om Verona. Det är en vingård som varit i bruk i 50 år. De har en liten butik inne i byn och vad det såg ut som när vi var där så låg den i kombination med ett litet värdshus. Deras främsta produkt är just amaronevinet och dessa viner är även vad som räknas som kungen av vin i Veronaområdet därför är det extra roligt att också testa detta ripassavin.
För att enkelt sammanfatta – jag föredrar Amaroneviner framför ”vanliga viner”. Jag tycker personligen att de höjer sig i förhållande till andra viner och att det lönar sig att lägga en extra krona på ett bra vin. Det här är ett enkelt vin enligt min åsikt men då det ändå är gjort på en slutprodukt av Amaronevin så känns det som speciellt. Det ligger i en medelprisklass och då det fungerar i de allra flesta sammanhang är det värt varenda krona men jag tycker samtidigt att det finns många andra mycket bättre Amaroneviner.
